… det kom ett mail… från en av läsarna här hos Farbror Sid… det ena gav det andra och jag undrade om inte hon kunde rapportera lite hur det var där uppe i norr en gång på 70-talet…

Så jag lämnar över ordet till en av de kvinnliga läsarna av bloggen…

Raggargänget i Östersund på 70 talet.

I Östersund fanns det två grupper av raggare. Den ena gruppen ansågs lite förmer än den andra. Utanför Tempo fanns en stenmur och där satt Temporaggarna uppflugna som en rad små fåglar, rökte och såg coola ut. De skrämde slag på vanligt hederligt folk, som knappt vågade passera förbi på samma trottoar.
Mjölkpallsgänget höll till på gamla busstorget, där det fanns en lastbrygga, för gods och bl.a. mjölkpallar som skulle ut till affärer runt om i länet, så då blev det Temporaggare och Mjölkpallsgänget.

Här syns en bit av den omtalade ”Tempomuren”, bakom Östersundsraggaren i en Camaro eller vad det nu kan vara. Min bil är mitt hem.

Vad gör man då på dagarna, och på kvällarna när man är med i ett raggargäng?
Tja, på dagarna sitter man på Tempomuren, röker och tuggar tuggummi, efter att ha suttit för länge på stenmuren, så att rumpan domnat bort, går man raskt över gatan, och tar sig en kopp Java inne på Tempo. Oräkneligt är det skitsnack och de liter kaffe man hällt i sig på Tempos cafeteria.

När så kvällen kommer är det bestämt vem som skall åka i vilken bil. Sedan cruisar vi gata upp och gata ner. Emellanåt slinker vi in på stamstället en grillbar som går under namnet ”Gnägget”. Där träffas alla någon gång under kvällen, det spelas flipperspel och pratas mer skit. Har man pengar äter man naturligtvis korv med mos och en massa räksallad, eller om kassan är skral nöjer man sig med att fortsätta att hälla i sig ännu mera kaffe.

En av de värsta händelserna, var att stöta på raggarnas stora skräck polisen Breding. Hans namn ingav respekt och efter vad jag förstår blev han en legend.
I Länstidningen kan man läsa om denna vitt omtalade polis.

Allégatan Östersunds medelpunkt på helgerna?

Det hände sig att det var en skötsam ung flicka från en by strax utanför Östersund, som hyrt en etta, för att kunna arbeta i ”stan”, denna lägenhet lånades ut till en av tjejerna i gänget på helgerna, när denna skötsamma unga kvinna åkte hem.

Och vi hade fest, hur många kan man trycka in i en 1:a? Oändligt och oändligt många fester blev det i lägenheten. Utanför lägenheten på gatan varvades bilar och övades handbromsvändningar.
Som ett extra litet tack till utlånaren av lägenheten. Knåpade vi ihop ett draperi av ölringar. Det måtte hon ha blivit omåttligt glad för

Sammanhållningen var det inget fel på. Alla fick vara med, det fanns ingen som inte platsade. Kanske Sveriges första mobbingteam?
1976 var ett stort år. Alla vi Östersundsraggare+ MC burna i Östersund skulle arrangera en egen bilutställning och vi hade alla gått med i SHRA, Swedish Hot Rod Association.
Och var numera stolta medlemmar av SHRA-Östersund.

För att finansiera det hela gjordes ett häfte, i häftet fanns information om bil/mc-utställare och sponsorer och annat smått o gott. Detta var på ”gnuggisarnas” tid. Alla bokstäver klistrades för hand. Gjorde man fel på det sista ordet på en sida så grät man blod. Vi satt många långa kvällar gnuggade bokstäver, drack kopiösa mängder kaffe och rökte så att lägenheten där vi höll till var helt dimmig.

I månadsskiftet April/Maj 1976, så blev den då av denna utställning. Då hade det planerats stötts och blötts i många månader. Långväga gäster och utställare, från Sverige och våra grannländer gjorde det hela till en stor succé, kön av besökare vid entrén var ringlande och lång. Vi höll till i den nybyggda ishallen i form av en stor kupol, i Östersund.

Denna kupol brann ner några år senare. Under helgen anordnades även en fest för alla utställare, sponsorer och medhjälpare, som hade gjort denna utställning till en oförglömlig händelse. Tja det var väl en sorts kulmen, för raggarna i Östersund. De visade att de hade förmåga att faktiskt göra något annat än att bara köra rundor, gata upp och gata ner i stan på ett för allmänheten förmodligen ganska värdelöst sätt. Vi var enade och jobbade tillsammans med Mc gänget i stan mot ett gemensamt mål.

Vi puttade bilar till deras rätta plats. Putsade och fejade, dekorerade och städa.
I kupolen som var en ishall, fanns det ett övervakningstorn. Där kunde man se hela rinken.

För tiden rådde ett visst mode för bilar. Exempelvis motivlack, metalliclack, mycket krom, om byggnationer av de mest fantasifulla slag en del lyckade en del mindre lyckade.Många av utställningbilarna kunde man inte köra för de var så upphottade för att visas nypolerade på utställningar att det faktiskt saknades motor.

Best in show blev en Thunderbird 56 från Trondheim i Norge om jag inte minns fel.

Dessa bilar drogs på släp och puttades sedan in med handkraft, till rätt utställningsplats. Lyfte man på huven glänste och sken, men halva motorn var borta! En del huvar hade speglar så att effekten av det som glänste skulle bli större. En annan väldigt populär bil som var på modet var Beach buggyn. Det var min personliga dröm en sådan skulle jag skaffa mig bara jag hade ett körkort och pengar. Så här väldigt många år senare kan jag säga, att visst jag tog körkort, men någon Buggy blev det aldrig.

I tornet hade man även väldigt bra koll på besökarna, och över hela arrangemanget.

Här ett exempel på en ombyggd Honda med kompressor och den obligatoriska motivlacken på tanken. Ägaren gick under namnet ” Vicket mörker” efter Lucas elsystem. Lucas som uppfann mörkret. Vet inte vad den här grabben som ägde Mc:n gjort för ont för att få ett sådant smeknamn.

Ja apropå det här med smeknamn. Alla kallades för något, det var smeknamn som var väldigt fantasifulla. Än idag vet jag inte vad en del hette på riktigt. Det fanns vad jag kan påminna mig 1 enda person av ca 50 st i gänget som hade sitt eget namn. Men att det var hans riktiga namn fick jag reda på först efter att ha frågat Vad heter du på riktigt? Det visade sig att han hade ett ytterst besynnerligt förnamn. Det var så udda, så det fick han behålla som smeknamn.

/Anonym

Tack för rapporten från Östersund en gång på 70-talet…