Så var det då dags, den stora drabbningen.
Slaget mellan modiga mindre män… uppgörelsen mellan byarna… dagen I som i ishockeymatch.
Jodå, vi hade ju skrävlat och skrutit över att vi dagligen spelade hockey på sjön, hur bra vi var, att vi hade övat i åratal varje kväll när isen låg. Vintertid var det bara hockey som gällde…
Byns nedlagda bandyklubb hade tjatat om att väcka liv i den forna bandyklubben, vi skulle få allt vi ville, medel fanns.
Bandy…! så jävla mesigt… sicken gubbsport… Nänä hockey skall det vara!

Vi var tuffa hockeygrabbar… och nu skulle vi täppa till nyllet på våra klasskamrater från det stora grannsamhället en gång för alla. Vi hade laddat i veckor.

Vi hade skottat och preparerat isen på sjön… vi hade förstört morsan lakan genom att ta med oss några stycken för att fylla med vatten från en vak och sakta dra dem över planen så skulle isen bli slät och fin.. Som ni ser så var vi mer för att spela än att ha dyr utrustning…

Nu var det lördagsmorgon och vi var klara att ge oss av till sjön där drabbningen skulle stå. Sista finslipning av planen, ett minutsiöst handarbete. Så samlas grabbarna på sjön… och kompisarna/hockeygrabbarna från grannsamhället kommer…
Fan, vi blir lite nervösa… inte bra…
Matchen börjar… ojojoj… de verkar kunna detta med ishockey ganska bra… Nej väldigt bra! Det hade de inte sagt något om innan, vilka osolidariska typer!

Vi föll nästan bokstavligen igenom isen… blev tillplattade, förödmjukade, skymfade… vi tuffa hockeygrabbar åkte på storstryk… Japp, jodå, så var det… och det av de som vi tyckte var ett gäng bokmalar i skolan…

Det var bara att smyga längs väggarna i skolkorridorerna på måndagsmorgonen… försöka göra oss osynliga..

Nä, sa vi, det här var sista gången vi mötte några utomstående.
Och efter någon månad var vi åter de Tuffa Hockeygrabbarna igen… som de säger, tiden läker alla sår…
Snart fick vi en konstspolad plan med belysning… Fan va bra vi var då… inte en jäkel skulle ha en chans mot oss…
Men vi håller det för oss själva, sa vi…

ett inlägg från 2007